saracansund

jag har fått så svårt för att sätta ord på saker och ting. Kommit fram till att jag är en riktig mes som kan gråta för det ena och det andra. Ibland vet jag inte om jag gråter för att jag är glad elr ledsen men gråta kan vara så fruktansvärt underbart. Iaf ska vi nu skriva om polen resan och det känns som jag tappat minnet. Vad gjorde vi? allt vi såg och gjorde har inte smält in än. Men samtidigt känns det som det förflutna hinner ikapp en igen. Men ändå har jag nog aldrig kännt mig så här stark och verkligen försökt komma över skit. Men lipa det är min grej, och träna så mkt som jag gör nu har jag aldrig gjort. att springa känns som att " försök du haka på mig så får vi se vem som faller först" att stå med hantlarna och pulsa känns som"ingen kan längre kalla mig liten och svag". Det jag vill komma fram till är ändå att livet är galet bra.